Ibland lutar jag mig tillbaka. Jag stannar upp för en stund, tar timeout och tittar ut genom fönstret. Njuter av Sverige, men med känslan av förakt. En magkänsla som säger att jag måste iväg. Öppna dörrarna och utforska på Columbusmanér. Gå vilse med flit. Inte följa den utstakade, redan givna vägen. Slänga kartan och inte följa några skyltar, ta vänster när man egentligen ska ta höger. Inte den svenska vägen. Jag gillar inte att sitta tyst på spårvagnen. Jag gillar inte att alltid behöva paketeras och skickas iväg efter ett strukturellt mönster. Ett förbetalt frimärke på ett pensionsspararbrev.
Jag vill åka till Florens. Bo i en liten takvåning med utsikt över Ponte Vecchio. Se Lucarelli brinna för Il Calcio i den italienska eftermiddagssolen. Dricka en birra med fötterna i högläge på ett räcke. Läsa den vassa kritiken i La Gazzetta. Prata eldigt om fotboll och pasta. Ett nytt äventyr varje kväll.
Jag vill köpa en enkel biljett utan mål. Ta mig din vinden för mig.
Vi får se hur länge Sverige kan hålla mig i sitt grepp. Tills dess gör jag det bästa av situationen och njuter fullt ut. Jag kommer fortsätta prata med den som sitter brevid mig på 8an mot Tynnered. Kämpa emot systemet och de förutbestämda facken. Jag ska göra en Torres - kliva fram och visa vem som är störst när läget kräver det - fast utan pannband och fotbollsskor. Eller kanske blir det till en Gerrard och borra in den djupt i krysset när det gäller som mest.
Tack för bullen
Jocke
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar