Gamlestadstorget i all sin prakt

En söndagsmorgon i ingenmansland, precis mellan eliten och skiten. Hade totalt glömt bort semifinal nummer 5 i handbollen.. Ett matchresultat via sms hade varit ovärderligt i detta läget! Nu ska det säljas möbler. Saftig information från insidan; två säljare har pearcat sig i genetalerna.. En prince albert och en som är dess motsats.. Jocke

Säljare - människor också?

Längesedan jag uppdaterade nu, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller stämmer det verkligen?
Slänger ut den frågan där, ni får jobba lite med den.

Lite personligt först.
Mycket händer just nu. Brevid mig ligger en inbjudan till en antagningsdag på Ljungskile folkhögskola. Intervju, skrivprov och nutidsorientering varvat med morgon, förmiddags och eftermiddagskaffe står på schemat. Låter som en fin dag. 9nde maj smäller det. Håll tummarna.

Tenta om en vecka, jobb i helgen, mer jobb på tisdag nästa vecka och korppremiär på torsdag. Som sagt, mycket just nu. Ser mig lite som ett 22-årigt svar på Berlouscioni. Många bollar i luften. Media, fotboll, politik - take your pick. Jag kan det.

Ikväll taggar vi till. Scousers mot Chelski. Tilltäppt fotbollsmagi gissar jag på. Ska lägga in en tjock bet på 1-1. 200 spänn. Resten av månaden, bara sådär. Imorgon kommer jag nästan vara miljonär.

För tre veckor sedan var det vinter, förra veckan kom våren. Nu är det nästan sommar. Om ytterligare ett par veckor kommer nog hösten? Att bo i Sverige är som att springa årstidsintervall i backe, varje morgon, året runt.

Snackade lite om ett av mina jobb. För att vara specifik är det ett säljarjobb. Jag är inte mindre än en möbelsäljare. Soffor till höger och utemöbler till vänster, allt till ett förbannat överpris. Men som den stjärnsäljare man är; räds jag inte en utmaning. Jag kan lova er lite saftig information från insidan av säljaryrket. Det händer en del om man säger så. Förstasideknäck varannan minut. Jag kan ge er ett smakprov.
Förra veckan fick vi lunch på jobbet. Tex-mex piroger. Det trodde ni inte va? Att vi säljare också äter vanlig svensson-mat. Men det är faktiskt så. Vi säljare behöver också överleva och det gör vi på exotiska piroger från centralamerika. Inte dåligt va?
För er som skriker efter mer insideinformation. Det kommer, lugn, det kommer.

Okej, jag kan bjuda på en grej till. Det är mest tjejer som handlar möbler. Om det kommer in ett par agerar mannen oftast sidekick. Säger 'Oj vilken fin lampa, den tar vi' eller 'Ja det är klart att den hyllan hade passat perfekt i hallen'. Han slänger ur sig förprogrammerade medhållande fraser, inte mycket mer, förrän det handlar om soffor. För då jävlar brinner det till i mannens ögon. Halvtimmeslånga provsittningar, fötterna på puffar och fotöljernas fotstöd får bekänna färg - upp, ner, upp, ner, veckla in, veckla ut. Jag drar härmed slutsatsen att om man ser hemmet utifrån ett manligt perspektiv är soffan det absolut viktigaste. Är det soffinstinkten som gör mannen? Det kommer komma en grävande undersökning om detta inom kort.

Tack för kaffet
Jocke

På tal om sjuka nyheter...

... så är smuggelnudlar kanske är något att satsa på? Man kan säkert göra ruskiga pengar.

Överraskningar på en jämtlännings nivå

Det finns dumma människor och så finns det jämtlänningar.
Läser igenom dagens GP tillsammans med en sen morgonkaffe. Mycket politik, något om hur dataspelandet hos ungdomar räddar dem FRÅN ett socialt liv(?!) men bomben faller på sidan sex.
En liten notis på vänsterkanten har rubriken: 'Systerbesök slutade i sopnedkastet'.
Det var alltså en kille från Åre som tänkte skoja till det lite och överraska sin syster med ett oväntat besök. Men han ville inte knacka på som vanligt folk; han ville göra det på jämtlandvis. Han fick snilleblixten att krypa ner i sopnedkastet och skrämma sin syster därifrån. Slänga upp soppluckan och säga 'haha, nu fick jag dig allt!'.
Han började med huvudet, smidigt och lätt fortsatte han med axlarna. Sedan var det stop. Fast i sopnedkastet och när systern kom hem fick hon se två ben som dinglade ut från hålet i väggen.
Hon ringde brandkåren som fick komma dit med slägga och sax.
Personligen hade jag låtit honom sitta kvar. Låta honom tänka över sin oerhört dumma idé. En åre-version av snickerboa.
Som tur var klarade han sig oskadd. För världen hade ju inte mått bättre av att låta honom sitta där. Mata honom var tredje dag och använda honom som ett skolexempel varför man borde införa lag mot att uppfostra barn i Sveriges norra delar. Det hade vi verkligen inte mått bättre av.

Om jag hade suttit brevid honom hade jag velat fråga ett par frågor.
1. Varför kröp du in med huvudet före? Tvärtom hade kännts mer logiskt.
2. Vad tänkte du säga till henne om du hade lyckats med kuppen? 'Surprise, där fick jag dig allt, det trodde du aldrig att jag skulle krypa in här, med ansiktet först och lukta sopor resten av dagen!'
3. Vad är din nästa idé? Klammra dig fast i ett av landningsställen på en DC10 när farsan åker på chartersemester i sommar? Det hade vart en jäkla bra idé. Tänk hur farsans min hade sett ut när du hade sittat ut där, från lastutrymmet, på Mallorca med orden 'Surprise, det trodde du inte va, men jag kommer från Jämtland!'

Tack för mig

Jocke

I Fred Astaires fotspår

Åter Söndag och man sitter här igen, djupt försjunken i soffan, med fötterna på bordet. Jag är inne på min tredje näve chips och en 6a Captain Morgon ligger nära till hands. Om ungefär 30 minuter har jag lagt en lång helg bakom mig.
Tittar runt hörnet och ser en alldeles speciell vecka stunda. Förutom skola och annan vardagslunk, fyller yours sincerely 22. Är det vad man kallar jämt? Eller nåt speciellt måste det ju vara. Två tvåor. Jag kanske ska ringa den lille Nashville skrinnaren Jordin Tootoo och be honom sjunga för mig. På tal om mr Tootoo, som igår spelade kvartsfinal mot Detriot och gjorde, hör och häpna, 2-2 målet.
Det kan inte hända ofta att man får säga: In the second period, tootoo makes the score 2-2. Det är nästan höjden av ordvitsar.
Ungefär som Isakssån.

Skickade in mina ansökningar till Ljungskile och journalistlinjen där i fredags. Så snart kanske man sitter där, i samma lokaler som stora journalistpristagare och annat kraffs. Skolan kanske inte kommer klara av mig. Är jag, redan nu, för stor för Ljungskile? I så fall, vad kan då hålla mig tyglad? The sky is the limit.
Hälsade på Rufus vapendragare i lördags, inte ofta man ser den mannen, men alltid lika underhållande. Speciellt i onyktert tillstånd. Ge honom en halv Corona och Autobahn framstår som ett billigt Park Lane luder i jämförelse. Men vinnarskallen, finns den kvar? Korpen blir första testet att se fall han verkligen har släppt den tunga och bittra semifinals kollapsen.

Snart ska jag fila ihop en ordorgasm för er. Tills dess är Simon Bank kung, inte Ravelli.

Tack

Jocke

Vårens outfit

Det här kör vi på tycker jag. Vad tycker ni?

I Ceasars fotspår

Nu sitter man här igen och förundras över italiensk fotboll. Ett Roma utan il bambino d'oro är som varma hallon utan vaniljglass. Uddlöst, ofarligt och Daniele De Rossi. Mannen med psyke som en äppelskrott. Han hade chansen att lägga halva pusslet för Roma igår. Men kunde inte axla ansvaret.
Jag satt och tänkte varför Spalletti skickade fram De Rossi och inte ... ehh... ehh... ne det finns ingen annan att skicka fram. De Rossi är Romas starkaste straffskytt utan Totti. Det är ju ett skämt. Ett STORT skämt.

Att Roma med världens starkaste landslag i ryggen spelade gå-fotboll i en CL kvartsfinal är också ett skämt.

Att Roma lät Vucinic lira som ensam forward, när man måste hänga två kassar, mot världens mest formstarka lag är också ett skämt.

Att Roma spelade med en Alea iacta es-inställning när man egentligen ska säga Veni, Vidi, Vici är också ett skämt.

Att Roma var i kvartsfinal var inte ett skämt. Det var en stor j**la fars.

En fars som slutade lyckligt och skickade hem italienarna för att suga på sina slitna fotbollstummar tills nästa år. Då kommer de tillbaka med sitt oförstörbara självförtroende och sina divalaterfasoner, för att åka på lika mycket däng som de gjort i år.

Godnatt Serie A.
Godmorgon helengelsk final.

I rest my case.

Tack för kaffet

Jocke

Stanna upp och tänk till

Ibland lutar jag mig tillbaka. Jag stannar upp för en stund, tar timeout och tittar ut genom fönstret. Njuter av Sverige, men med känslan av förakt. En magkänsla som säger att jag måste iväg. Öppna dörrarna och utforska på Columbusmanér. Gå vilse med flit. Inte följa den utstakade, redan givna vägen. Slänga kartan och inte följa några skyltar, ta vänster när man egentligen ska ta höger. Inte den svenska vägen. Jag gillar inte att sitta tyst på spårvagnen. Jag gillar inte att alltid behöva paketeras och skickas iväg efter ett strukturellt mönster. Ett förbetalt frimärke på ett pensionsspararbrev.
Jag vill åka till Florens. Bo i en liten takvåning med utsikt över Ponte Vecchio. Se Lucarelli brinna för Il Calcio i den italienska eftermiddagssolen. Dricka en birra med fötterna i högläge på ett räcke. Läsa den vassa kritiken i La Gazzetta. Prata eldigt om fotboll och pasta. Ett nytt äventyr varje kväll.

Jag vill köpa en enkel biljett utan mål. Ta mig din vinden för mig.

Vi får se hur länge Sverige kan hålla mig i sitt grepp. Tills dess gör jag det bästa av situationen och njuter fullt ut. Jag kommer fortsätta prata med den som sitter brevid mig på 8an mot Tynnered. Kämpa emot systemet och de förutbestämda facken. Jag ska göra en Torres - kliva fram och visa vem som är störst när läget kräver det - fast utan pannband och fotbollsskor. Eller kanske blir det till en Gerrard och borra in den djupt i krysset när det gäller som mest.

Tack för bullen

Jocke

Pluggandets baksida

Kaffe, banan och dator. Tre delar som alla är lika viktiga och delaktiga i studentdjungeln

Hallands svar på livets ord

Köande till sektmöte i Varberg

Det finns två saker som skrämmer mig. Det ena är spyor - vilka jag inte klarar av, jag tycker det är så äckligt att jag spyr av att spy, en ond cirkel som det inte finns något slut på när den väl börjat. Det andra är överdrivet fanatiska människor. Man kan aldrig, hur man än försöker, räkna ut deras nästa steg.

Frågan är då: var hittar man dessa levande bomber till människor?
Jo, man söker sig till en sekt. Livets ord är ett praktfullt exempel. Men jag är nöjd sålänge de håller sig på säkert avstånd. Inte kommer för nära. Och det har dem lyckats med. I smålandsskogar och på dalafjäll frodas Livets ord i sin egna lilla fantasivärld. Där kan de stanna och kommer förmodligen göra det.

Men det luriga med detta ämne är att man kan komma på sig själv att vara djupt intrasslad i en sekt när man minst anar det. Fast i spindelnätet. Hjärntvättas från första till sista hjärncell. Ett underbart exempel är, utan att nämna några namn, det grönvita laget som håller till i Göteborgs västra socitetskvarter. Med ett 'partiprogram' de kallar för Gröna Tråden förstörs tusentals handbollsungdomar varje dag, varje timma, varje sekund genom psykisk terror om vad handboll handlar om. De få som mot förmodan klarar sig genom ungdomsåren i 'den gröna föreningen' skickas ut på missionsuppdrag för att sprida läran - Den Gröna Tråden - till andra föreningar i handbollssverige. Det blir ungefär som min rädsla för spyor - en never ending ond cirkel.
Ett litet sidospår. Tillbaka till det verkliga problemet. Genom åren har jag stött på en hel del olika idrottsföreningar. Den ena konstigare än den andra. Men ingen lika illa som Den Gröna här ovan.
Men idag fick jag en chock. De maniska människorna håller inte bara längre låda i Göteborg. Det har spridit sig söderut. Warberg IK är Hallands innebandysvar på Öckerö. Incest och häxbränneri är vardagsmat i bonnehålan. Ingen går säker. Rio de Janieros favelas kan slänga sig i väggen. Världens farligaste - om man ser det till mentalhälsans synpunkt - är Varberg.

Idag var det dags för semifinal nummer tre, Pixbo - Warberg, i syndens näste; Varberg. Det började redan på den 20 meter långa gångfärden till hallen. Ett myller av människor hade samlats utanför hallen, tre minuter innan matchstart, utan biljett i hopp om att komma in och ta det av den beryktade stämmningen.
Jag trodde redan här att det skulle smälla rejält där inne. Erkännda stämmningsarenor som Anfield, Maraceña och Ali Sami Yen gick runt i huvudet. Detta blir stort, tänkte jag.
Men så fel jag fick.

Pixbos klack, bestående av 12 stycken målbrottsstinnade småpojkar, hördes mer än 2100 sektmedlemmar. I vilket fall till en början.
Sedan kom trummandet igång(tänk vikingabåt, 700-talet, en färd mellan Bergen och Skottland), med det, klappandet och gapandet. Allt sammanflätades till ett hallelujah momet och ordet Amen låg farligt nära till hands. I vilket fall om man frågar Varbergborna.

Matchen slutade 9-3, fördel Warberg. Ett resultat som inte speglade matchbilden överhuvudtaget. Pixbo tryckte på från start till slut, men lyckades inte peta in bollhelvetet.
Det hjälpte inte heller att Warberg hade Magnus Svensson som skapade innebandymagi varje gång han rörde bollen. Innebandyns svar på Zinedin Zidane. Sex poäng av nio möjliga säger en hel del. Oförtjänt, men va fan. Bollen var ju rund.

Sitter på rätt het insiderinformation som, om ni vill, kan lägga på lager.
Innan varje match käkar Pixbo på en ganska välkänd italiensk restaurang i Göteborg. Jag har under de tio senaste matcherna fått reda på vilken mat som serveras och kommit fram till följande. Är det grädde i maten, förlorar Pixbo.
Vad serverades idag?

Carbonara.

Slängde in ett ganska saftigt bet 2 timmar innan matchstart, tyvärr tippade jag med hjärtat och inte med informationen.

Avslutar där
Tack

Jocke

Innebandy KAN vara kul

Har precis tittat genom Bank och Niva på aftonbladet.se. Har stor potential. Härligt snack med två kunniga krönikörer. Hittade bara ett fel; programledaren. Jag kunde inte sluta titta på hans maniska huvudrörelser. Skallen flög upp och ner, höger till vänster. Han blinkade ovanligt länge och kunde inte fokusera blicken längre än en 12-åring med ADHD kan koncentrera sig på ett mattetal. Tillslut blev jag så förbannad att jag var tvungen att stoppa filmen, resa mig upp och andas lite frisk luft för att klara av att titta klart.



Vem är han? Var kommer han ifrån? Varför sitter han där, när jag hade gjort det bättre? Framförallt, varför i helvete ser det ut som han har varit på Cypern och festat på grabbarna grus konstant i 3 månader? Uppknäppt, ostruken och sliten skjorta. Ganska stora påsar under ögonen.
Men aja, får väl ge honom en chans innan jag sågor honom ännu mer. Han kanske bara var nervös?!

Lovade en konsertrecension igår. Blir tyvärr ingen, för jag gick aldrig på konserten. Innebandyn drog ut på tiden. 6-6 efter full tid betydde sudden death. Lisebergshallen fullkommligt kokade. Det säger jag inte bara, för så var det verkligen. En häxkittel som nästan bubblade över när Warberg Ultras(haha, ultras, lite för bra självkänsla?) körde ramsan 'Hoppa för Varberg, Hopp Hopp'.
Säga vad man vill om innebandyns publikvänlighet, men med två klacker som eldar på spelarna blir det ganska likt slutspelshockey. Inte i hårdhet, men känslomässigt. Fast å andra sidan, hur intressant är slutspelshockeyn?!
Detta gör lite ont att säga, men igår var det faktiskt kul att titta på innebandy. För igår var det två lag som brann för vinsten, varken Pixbo eller Warberg vek ner sig och ville villkorslöst inte förlora. En böljande match där Robert Pärlskog säkert hade tagit till repliken; 'där var matchen va?', tre eller fyra gånger innan Warberg avgjorde i sudden.
Jag hoppas Rosén läser detta, för se till att vinna nere i bondhålan Varberg och skrapa fram en fjärde match i denna semifinalserie. För då kommer jag vara bänkad, första parkett, nästa match i häxkitteln; Lisebergshallen.

Ni som ändå längtade efter det obligatoriska betygen en recension kräver, sätter jag istället betyg på innebandyn. Betyg skala 1-5 M - M som i Magné.

Pixbo - Warberg: M M M M m

Tack för det


Jocke

Du och jag Youzhny, du och jag

Jag kan säga att jag är en dålig förlorare. Har faktiskt aldrig erkännt detta tidigare, men nu är jag mogen nog att gå ut med den faktan. Slänga ut den på skärbrädan.
Mitt dåliga förlorande är något som förföljt mig sedan barnsben. Varje gång jag fick stryk en match började jag gråta. Om det gick dåligt kunde jag få fruktansvärt ont i en fot eller sträcka mitt vänsterlår, bara för att ha något att skylla på. Jag ville så gärna vinna att jag blev livrädd för att förlora.
Detta följde efter mig hem till gården och fotbollsliret med kompisarna. Jag kunde vara förbannad i flera dagar efter en tung prickförlust. Som tur var avtog denna förlorarinstinkt allt mer med mina vuxensteg, men instinkten finns fortfarande i hög grad kvar. Jag kan tillexempel inte möta farsan i en tennismatch utan av slänga racket i nätet fyra gånger per match och skrika ur mig förbannelser om hur jävla tur han har med sina kantbollar (som han i och för sig alltid har, står och väntar ut mig tills jag gör ett enkelt misstag, och gottar sig i mina fel på gott avstånd från min rack-slängar).
Jag har funderat på terapi. Ligga i en soffa med divan i tre timmar med en doktor, som frågar hur det känns, brevid. Men jag har alltid varit lite emot sån där skitsnack. Tycker att det är blaha. Som att slänga pengar till de rika, mindre behövande. Barnen i afrikas motsats. Därför har jag utvecklat min egen terapimetod. Jag tittar på så många dåliga-förlorar-klipp jag kan hitta och skrattar gott för mig själv när de flippar ur och tappar allt som vad som kallas sans och balans. Oftast fungerar det bra. Känner mig inte lika ensam i mina problem.
Nu tror jag har nåt kulmen av mitt tittande. Ett klipp som botar alla mina problem. Den ryska tennisspelaren Youzhny(?) tappar tålamodet totalt efter att ha tappat en lång och viktig boll. Därför råder jag er, med eller utan mitt dilemma, att titta på detta klippet. För jag lovar att ni kommer er känna er lite bättre, lite starkare och framförallt som bra förlorare.

Ikväll blir det först semifinal nummer 2, Pixbo - Warberg. Släng in en hundring på lika hos betson som betalar ofattbara 6.25 för ett X. Oerhört spelvärt.
Efter matchen glider jag och mina vapendragare vidare till Pustervik för årets första konsert. The Perishers kör sin senaste platta. Betyg och recension kommer upp imorgon.

Tack för mig

Jocke