Två månader och tio dagar kvar, sen sparkar det igång. Springsteens Jungleland går varm i ipoden och sommaren 1994 känns inte allt för avlägsen. Sommaren då Ravelli var kung och Håkan Mild sköt över. Jag var åtta år gammal och fick stanna uppe extra länge. Det var fest och jag vill tro att det kan hända igen.
Jag vill tro på en tryckare med poseidon den 29 onde juni. Jag vill tro på ett blågult, skrikande, publikhav när Frank de Bleeckere blåser full tid. En sambadansande Zlatan, en gråtande Sebastian Larsson och en stolt Mellberg. Wiens gator i Mozart eufori, die Winer küche lagar köttbullar med lingonsylt och på shoppingstrasse rullar en gigantisk nougatboll med Lars Lagerbäcks ansikte på - Wien, med en svensk touch.I Göteborg byter Nordstan namn till Galleri Concha. Säveån blir Isakssån. Glädjen finner ingen gräns.
Jag vill tro, men, jag är ledsen att säga, det finns inte en chans i helvetet att det händer. Det sätter jag mitt körkort på.Barrunda i Lördags. Hållplatshopping med en ny öl på varje stopp. Började uppe i Majorna för att avsluta i city. Tredje stället blev Jazzå, en rödvinsdrickande-pretantiös-bohembar utan varken känsla eller karaktär. Men det är väl så att stället speglas av gästerna. I vilket fall som helst klev vi in utan fördomar och spelade openminded.
Vi möttes av låg jazzmusik, baskrar på sné och Che Guevara mustascher med ett bästföredatum som luktade härsken mjölk. Känslan av en överkokad mikrovågsugnvärmd självkänsla låg som ett vakuum och fick håren på armarna att resa sig. Men vi skakade av oss obehaget och klev, fortfarande openminded, mot baren för att beställa de obligatoriska ölen. Vi fick in ölen, skålade glatt och då hände det. En kvinna, kan också ha varit en man, med rödfärgat hår vände sig om och sa med lågmäld röst.
- Kan ni vara snälla att sänka era röster. Vi kan knappt tänka här.
Jag blev helt knäckt och tittade mig omkring. 10 000 onda blickar var riktade mot oss och det kändes som om vi var flyktingar på rymmen. Levde i krogexil, utvisade från vårat hemland. Vietnameser på Stureplan. Men, vi avslutade våra öl och avslutade därmed kapitlet Jazzå - ett värdelöst stycke text i en annars episk utekvällsroman.
Tack för kaffet
Vi möttes av låg jazzmusik, baskrar på sné och Che Guevara mustascher med ett bästföredatum som luktade härsken mjölk. Känslan av en överkokad mikrovågsugnvärmd självkänsla låg som ett vakuum och fick håren på armarna att resa sig. Men vi skakade av oss obehaget och klev, fortfarande openminded, mot baren för att beställa de obligatoriska ölen. Vi fick in ölen, skålade glatt och då hände det. En kvinna, kan också ha varit en man, med rödfärgat hår vände sig om och sa med lågmäld röst.
- Kan ni vara snälla att sänka era röster. Vi kan knappt tänka här.
Jag blev helt knäckt och tittade mig omkring. 10 000 onda blickar var riktade mot oss och det kändes som om vi var flyktingar på rymmen. Levde i krogexil, utvisade från vårat hemland. Vietnameser på Stureplan. Men, vi avslutade våra öl och avslutade därmed kapitlet Jazzå - ett värdelöst stycke text i en annars episk utekvällsroman.
Tack för kaffet
Jocke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar