Hälsade på mitt barndomshem i veckan, hemmaborgen Heidhallen. Allsvenskt kval. Heid - Sikeå. Jag förväntade mig en magisk stämning, trodde att det skulle vara lika hårt som en roll spelad av Humphrey Bogart, smällar och en galen publik. Marchmadness helt enkelt.
Men nej, jag satt, tittade och kände mig som en avslagen öl. Känslan fanns inte där. Inte som förr i tiden där a-lagarna gapade på platån uppe till vänster, cafét delade ut marackas av colaburkar med okokta ärtor i, en galen atmosfär med en ännu mer galen speaker som vid varje mål skrek ut hemmalagets namn, med passion som en argentisk salsadansare. Nu var det istället som den nya ramlösan med citronsmak, utan kolsyra. Avslaget med en besk eftersmak. Målen följdes av vem spelaren var sponsrad av och spridda skurar av applåder. Heidarna ställde upp med en startsexa som hade en medelålder på 12 år och såg ut som nerkissade hundvalpar. Det fanns i och för sig en ljuspunkt, Jacob Schmidinger, snabb med ungdomlig entusiasm. Fast med hemadress ute på hisingen - Kärra HK - därför har jag inget till övers för honom. Glöm vad jag sa.
Okej då, jag kanske är lite hård, men det är ingen tvekan om att jag hade förväntat mig mer. Därför tror jag det kommer ta långt tid innan jag besöker mitt andra hem, Heidhallen, igen. Tråkigt, men sant.
Men vi torkar bort tårarna, slutar prata sentimentalt skitsnack och accepterar den gråmulna vardagen, med en cynisk resonans.
Håller jag på att bli gammal och bitter? Hoppas det.
Hade tenta i torsdags. Fick de frågor jag kunde och hoppas därför på inget annat än högsta betyg. För det ska jag ha. Inget snack om saken.
Ikväll blir det pubcrawl. Till dess längtar jag efter femmans nya storsatsning - Rederiet i realitytappning. Fan va gott det ska bli att möta Uno, Reidar och gubbarna på Freja igen. Fast nu med den nakna sanningen som vind i ryggen. Intressant, minst sagt.
Tack för mig.
Jocke
lördag 29 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar