Ni måste lova att vara tysta om detta. Inte berätta det för någon. Öppnade brevlådan igår och, tro det eller ej, men där i låg en bunt brev. Inbundna i ett rött, halvtjockt gummiband. Alla var daterade och frankerade med ett solblekt frimärke med arabiska bokstäver på. Kuvertet hade färgen av finskapinnar, det var ingen tvekan om att det var gamla brev. Jag funderade ett tag fall jag verkligen skulle plocka upp breven och kom fram till, efter ungefär 2 sekunders funderande, att ta med mig dem. Jag sorterade breven på köksbordet efter datum. Öppnade det första och läste. Breven trollband mig och jag sträckläste hela kollektionen - 7 stycken brev - på en halvtimma.
Nu tänkte jag därför publicera breven här, i följetongsformat, på bloggen.
Jag börjar med lite bakgrundsinformation.
Breven kommer från en pojke, som aldrig nämner hur gammal han är, men uppskattningsvis är i de sena tonåren. Pojken kommer från ett politiskt förtryckt Libanon och har levt hela sitt liv under hot och anklagelser. Han flydde från Libanon, och Beirut, för att söka lyckan i Sverige. Breven skriver han hem till sin mormor, eller mamma. Det är ganska oklart. Han speglar det svenska samhället blåögt med endast referenser från sitt hemland om hur ett lands kultur och samhälle ska se ut. Om ni bara hänger kvar här i bloggen, kommer jag efterhand att lägga upp var och ett av breven.
Tack för det.
Jocke
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar