Tårarna på stamford bridge

Liverpool har länge legat mig nära hjärtat. Gillat hur deras defensiva totalfotboll utmanövrerat nästan alla topplag i Europa. Hur Gerrard brunnit för klubben och publiken. Ett kokande Ainfield i industristaden Liverpool. Ett Liverpool, som känns nästan som ett Göteborg utanför Sverige.
Chelsea däremot. Ett hatlag, pesten OCH koleran på samma gång. Ett profilsmäckat lag som ändå inte har några profiler alls. Det låter konstigt, men Chelsea har ingen känsla, inget engagemang, allt handlar om titlarna - inte fotbollen. Chelsea - ett lag fyllt av stjärnor som inte lyser. Elller, jo förresten, igår tändes en av dem. Jag målar upp scenariot för er:
1-1 efter full tid. Förlängning, fördel Chelsea. Tio minuter in i första förlängningskvarten gick Ballack(välförtjänt) med huvudet före i gräset och fick med sig - en ovanligt - billig straff.
Fram kliver Lampard.
Tre dagar tidigare gick hans mamma bort. Nu står han på en fotbollsplan och ska skjuta sitt Chelsea till CL final.
Han vill sätta straffen mer än någonsin. Lusten brinner i hans ögon, men han vill inte göra det för sitt Chelsea, inte heller för sig själv eller för 50 000 blåa supportrar på läktaren. Lampard kan bara tänka på en sak - sin mamma.
Missar han - tar karriären slut.
Sätter han - ja, då finns det ingen gräns hur bra han kan bli.
Med landslagströjan på sig hade Lampard missat denna livsavgörande straff 12 gånger av 10. Men i den blå Chelski tröjan missar han aldrig. Även om det är det absolut mest avgörande ögonblicket i hela hans liv.
Lampard VET att han ska sätta den. Han känner det in i själen. Märgbenssäkert rullar han in straffen till höger och i samma stund som han touchar bollen, sliter han av sig sorgbandet och springer ner till hörnflaggan.
Där sitter han, med nerböjt huvud och kysser det svarta bandet passionerat tills tårarna kommer. Tårarna på stamford bridge. I detta livsavgörande ögonblick växte inte bara Lampard för sig själv, utan också i mina ögon. Därför ger jag honom detta. En hyllning till sir Frank Lampard. För det är han faktiskt värd att heta. Sir.
Sir. Lampard.


Tack för det
Jocke