Bebben gästbloggar: Fotbollen lever än - men slutet var nära...

Ett ansiktsuttryck kan säga så mycket. För mycket.

När en enda sorgsen blick kan få en hel värld till tårar. Då har det blivit för mycket.

Igårkväll blev det mycket. Mycket av allt som är underbart. Men den där blicken var det enda som blev för mycket.

Det var nog många människor i världen, liksom mig, som hoppades på en Chelsea-förlust. Utan att egentligen hålla på United, men bara att Chelsea skulle få stryk. Den kapitalägda fotbollens symbol i världen som alla bara avskyr.

Slutet för klubbkänsla och sammanhörighet. Slutet för fotbollen.

Manchester United å andra sidan har från början byggt sin nuvarande tokekonomi på forna segrar. Det har inte Chelsea.

Dryga 40 minuter in i matchen var jag nöjd. Chelsea hade inte haft någonting och inget pekade åt att de skulle få det heller. När således "Sir Lampard" som en del otäcka skribenter väljer att kalla Västeuropas mest överskattade fotbollsspelare strumprullade in kvitteringen i 44:e kände jag ett obehag. Ett obehag som växte ju längre matchen led. Otäck men varierande Chelseapress varvades ända till slutet med vackra kontringar från de röda.

Men inga fler mål. Straffar skulle avgöra. Igen för United som då förlorat fem raka straffläggningar i Europa.

20 minuter senare hade vi fått allt serverat. Kyla, styrka, skicklighet och tur. Och inte minst, otur.

I ett läge där en felträff skulle ge Chelsea segern skickade "Sir Alex" fram den vettskrämde, föräldralöse Nani till straffpunkten. Jag visste att han skulle missa. Men en djup pust senare kunde han återvända till mittcirkeln med hedern i behåll. Även ett geni kan ta fel.

Då klev han fram, kaptenen. Alla visste att han skulle trycka dit den. Alla förutom den kvadratdecimeter gräs där Terry av naturliga skäl placerade sin vänsterfot. Stolpträff.

Anderson: Mål!

Anelka: Van der Sar. Hjälte igen.

Anelka kan dock glädja sig över att ingen idag kommer ihåg att det var han som missade. Alla minns bara blicken.

Blicken från kaptenen.

Blicken som fick all världens Chelseahatare att plötsligt medömka en människa vars årslön ligger på 100 miljoner.

Blicken som gav fotbollen fortsatt liv.

Tack för det.
E. Björklund