The big 7 and 0

Jag firar inlägg nummer 70 och (nästan) lika många läsare med att ta EM-tempen.

EM - Barometer

- Hetast
-
-
0<-
- Hetare
-
-
-
- Het

Premiären börjar helt klar närma sig nu och termometern börjar riktigt het. Jag kan lova att efter ni läst Simon Banks krönika om Zlatan höjs barometern minst två snäpp. Ruggigt.

Nu: Korpmatch mot Bison.

Allt går att köpas för pengar?

Ryska oljepengar är mer värda än vad man tror. Eurovision vanns i form av att en äkta Stratovarius hyrdes från en Schweizisk bank, en flerfaldig konståkningsmedaljör köptes in och Rysslands överklass-svar på Måns Selmerlöv löstes också med hjälp av ett antal liter olja. Nu fäller ryssarna nästa svarta bomb:

93 000 spänn/gubbe är utlovade om man slår Sverige i gruppen. Boom!

När kliver Kamprad in och lovar Linderoth ett nytt kök och en uppsättning ekfärgade Billys bokhyllor som bonus. Eller varför kan inte Anitra Steen lova bort ett antal liter fint brännvin till första målskytt.

Idéerna är många. Nu gäller det bara lite övertalningsförmåga

Tack för mig.
Ibrassist

En match - inget mer

Oj vad jag längtade efter det jag frågade om innan matchen. Svar. De uteblev, istället bekräftades bara endel sanningar.

Daniel Andersson bör överväga om han inte ska strunta i att vänta på förbundet och själv betala för den där flygbilljetten hem till Malmö.

Tobias Linderoth spelade bra, men är fortfarande inte klar för startelvan.

Kennedy är inte anfallare.

Seb Larsson är given i startelvan.

Chippen behöver äta upp sig ett par kilo.

Isaksson såg osäker ut.

Zlatan såg självsäker ut.

Majstorovic var inte helt ute och cyklade, men Petter Hansson är fortfarande bättre.

---

Avslutar med ett citat av Grekernas coach Rehagel sa efter 3-2 förlusten mot Ungern:

"If we play like we did today against Sweden, then we have no chance,"

Det värmer ändå lite...

---

Nu: Ska jag sätta mig i solen, dricka en kopp och läsa 1000 sidor världshistoria.

Tack för det

I väntan på avspark

Fram till matchstart kör jag The Kooks på högsta volym. Här har ni ett smakprov:

The Kooks - You don't love me

Nu kör vi.

***
Tar en grej till här. Tänk om vi hade kunnat starta så här:

Isaksson
--
Mellberg
Majstorovic
Hansson
Nilsson
--
Seb Larsson
Källström
Macchiato
Elmander
Henke
--
Ibra

Ajaj... ingen hade gått säker

Mr. Pregnant gör en Rajalakso

En och en halv timma kvar till matchstart. Frågor ska besvaras. Lösningar ska hittas. Skador ska hålla. Om fyra timmar kommer vi vara mycket klokare. Eller, kommer vi verkligen vara det? Detta kanske blir en klassisk nollställning av frågor och svar. Det som vi vill veta, får vi veta. Men det som vi tror oss redan vet, blir istället oklart. Tänk er: Linderoth gör en okej match. Pang, han är klar för startelvan. Men vi förlorar matchen med 1-0 utan ett enda skott på mål. Kris och förvirring. Lasse Gravid gör en Rajalakso och slår i dörrar och skriker obsceniteter framför tv-kamerorna. Då är det kör igen. Mediadrevet plockar sönder det svenska självförtroendet snabbare än Charlotte Perelli tar en botoxspruta för att se ung ut.

En till grej. Ryssarna surfar den störta vinnarvågen jag någonsin sett. De vinner inte bara på fotbollsplan, de vinner överallt.
Eurovision.
Uefa-kuppen,
Hockey-VM,
Handbollens Champions Leauge.

Ett land som för 15 år sedan var i spillror är nu en sportsligt ledande supermakt. Bra eller dåligt för Sverige?

Frågar du mig, säger jag; Ja!
Sverige gillar ju att slå ur underläge.

Tack för mig.
Sebtastisk

Öppen träning: Nösnäsvallen

En tuff analys står att vänta. Att plocka isär en träning i smådelar kan te sig svårt. Men, nej nej, inte alls. Jag var alltså uppe och scoutade det svenska landslagets EM-form idag. Ett spjutkast från elitens högborg, Stenungsbaden, på en idyllisk vall mellan fjordar och bohusklippor är alltså svenskarnas hem under Göteborgslägret. Träningen gav mig svar, men framförallt en hel del obesvarade frågor.

Efter en längre stilstudie av Linderoth kan jag nu konstatera att han håller absolut INTE för 90 minuter matchtempo. Tråkigt, men det är dagens sanning.

En skadad Marcus Rosenberg, är absolut inte bättre än en målkåt Marcus Berg.

Daniel Andersson är landslagets absolut sämsta spelare, alla kategorier, sedan Mjällby tassade omkring i den blågula dressen.

Larsa Lagerbäck testade Henke i en offensiv mittfältsroll. Oj, vad härligt, säger jag. Tänk att få se Henke bakom Zlatan och Elmander. Jag får rysningar bara jag tänker på det.

Nösnäsvallen har tvåmeter höga stängsel runt hela planen. Är det för att inte Stenungssunds betongpojkar ska ta sig in och leva loppan?

Vad gjorde egentligen Robert Laul(Journalist på Sportbladet) på träningen, mer än att glassa i solen och titta på en medioker landslagsträning?

Hur hett är det Svenska landslaget, ifall drygt 1000 personer tittar på en träning, två veckor innan EM, i Stenungsund? Glödhett.

Dorsin kan inte slå ett inlägg.

Sebastian Larsson kan slå ett inlägg. Och göra mål. Och löpa rätt. Och kämpa tills blodsmak.

Grankvist är en stor och lång jävel.

Majtorovic är nästan lika lång.

Isaksson ser ruggit taggad ut.

Likaså Mellberg.





Några frågor, några svar. Mer att komma på måndag. Slovenien på Ullevi. Kross, inget annat gäller. Med eller utan Ibra och Källström.



Tack för mig.
Interhimovic

Öppen träning: Nösn

Bebben gästbloggar: Fotbollen lever än - men slutet var nära...

Ett ansiktsuttryck kan säga så mycket. För mycket.

När en enda sorgsen blick kan få en hel värld till tårar. Då har det blivit för mycket.

Igårkväll blev det mycket. Mycket av allt som är underbart. Men den där blicken var det enda som blev för mycket.

Det var nog många människor i världen, liksom mig, som hoppades på en Chelsea-förlust. Utan att egentligen hålla på United, men bara att Chelsea skulle få stryk. Den kapitalägda fotbollens symbol i världen som alla bara avskyr.

Slutet för klubbkänsla och sammanhörighet. Slutet för fotbollen.

Manchester United å andra sidan har från början byggt sin nuvarande tokekonomi på forna segrar. Det har inte Chelsea.

Dryga 40 minuter in i matchen var jag nöjd. Chelsea hade inte haft någonting och inget pekade åt att de skulle få det heller. När således "Sir Lampard" som en del otäcka skribenter väljer att kalla Västeuropas mest överskattade fotbollsspelare strumprullade in kvitteringen i 44:e kände jag ett obehag. Ett obehag som växte ju längre matchen led. Otäck men varierande Chelseapress varvades ända till slutet med vackra kontringar från de röda.

Men inga fler mål. Straffar skulle avgöra. Igen för United som då förlorat fem raka straffläggningar i Europa.

20 minuter senare hade vi fått allt serverat. Kyla, styrka, skicklighet och tur. Och inte minst, otur.

I ett läge där en felträff skulle ge Chelsea segern skickade "Sir Alex" fram den vettskrämde, föräldralöse Nani till straffpunkten. Jag visste att han skulle missa. Men en djup pust senare kunde han återvända till mittcirkeln med hedern i behåll. Även ett geni kan ta fel.

Då klev han fram, kaptenen. Alla visste att han skulle trycka dit den. Alla förutom den kvadratdecimeter gräs där Terry av naturliga skäl placerade sin vänsterfot. Stolpträff.

Anderson: Mål!

Anelka: Van der Sar. Hjälte igen.

Anelka kan dock glädja sig över att ingen idag kommer ihåg att det var han som missade. Alla minns bara blicken.

Blicken från kaptenen.

Blicken som fick all världens Chelseahatare att plötsligt medömka en människa vars årslön ligger på 100 miljoner.

Blicken som gav fotbollen fortsatt liv.

Tack för det.
E. Björklund

Taco byter till Latte?

Strosade omkring i Vasa tidigare ikväll. Letade efter ett bättre tapashak - som jag tillslut hittade - när jag såg ett välbekant ansikte lite längre ner på gatan. Samtidigt som han kom närmare blev jag allt mer sugen på att slänga upp en näve och hälsa. Gjorde inte det och det var nog tur, för Anders Taco Svensson klev rakt förbi min näsa och in på espresso house. Av bara farten fick jag upp vicht-tecknet - gott att se att han lever liksom. I samma sekund gav han mig en arg blick och beställde en trippel-latte med extra mjölk. Han verkade laddad, jag menar en trippel latte kräver sitt tillfälle. Jag som trodde att tacos var hans favorit. Tydligen inte. Därför ger jag Sveriges hopp ett nytt smeknamn: Anders Macchiato Svensson. Flyter rätt bra i munnen. Macchiato Svensson.

Tack för mig

Två veteraner, en gubbe och så har vi en spermie

Ett intressant inslag i EMs grupp D - Sveriges grupp - är hur gamla tränarna är. Vem står för mest modern fotboll.
Otto Rehagel sa en gång att "Är man fortfarande tränare när man är 50, då är det bara att checka in på dårhuset. Har man tjänat lite pengar på vägen betyder det bara ett bättre rum".
Nu är Rehagel 70 år, likaså Aragones. Två stofiler som kan klappa ihop vilken sekund som helst. Hiddink är inte lika gammal - 61 - medan gruppens junior, tillika spermie är Lagerbäck på fräscha 59.
Modernt och ungt.
Perfekt för Sverige.

Tack för mig
Ibravo

Hiddink om den ryska truppen

"Naturally, not all 25 players will make the cut - one or two are here for the future," said Hiddink. "I can't know who will make it and surprises are possible."

Först tänkte jag att "Tänk om Lagerbäck tänkte på samma sätt" men efter ett tag känns det bra. Ryssland kommer INTE med bästa truppen och har målet att ta med spelare för att lära, vilket indirekt säger att Ryssland inte satsar på denna turnering, utan nästa. Riktigt bra, RIKTIGT BRA!

En ibrantastisk dag

Jag tror att Sverige åker ur EM i gruppen. Ryssarna är för starka. Men idag höjdes chansen en aning. Ett inslaget spår är alltid ganska enkelt att följa och det gjorde bannemej Ibrahimovic. Efter en underbar höst och en skadad vår avslutade nu Mr. Scudetto som han började - med att frälsa ett gäng förlorare till vinnare. Egentligen är Zlatan ingen fotbollsspelare, han är en trollkarl som, istället för att trolla bort saker, trollar han fram dem. En svensk jesus som gör vin av vatten. Därför tar jag tillbaka det första jag sa om EM, för precis som i en föreställning av Houdini; kan allt hända.

Från en sak till en annan. Jag tror att någon har stormat reklamradion och håller på att revolutionera hela konceptet. Satt på jobbet och monterade ihop ett ovanligt tungt ekbord när det omöjliga hände. Megapol körde först Pink Floyd - In the flesh och avslutade svepet med Bruceans Badlands. I reklamradio, på en söndag i maj. Historiskt.

Förändringarnas vindar blåser storm. Jag tar det som ett tecken. Först avgör Ibra ligan, sen kör radion de mest oväntade låtarna medan allt började med att Raul petades ur Spaniens trupp. Av bara farten kommer Sverige vinna EM guld och Fredrik Stoor vinna skytteligan.

Tack för mig.
Ibrantastisk

Är Håkan Söderstjerna en robot?

Snackade senast om onödig fakta. Okej, det skulle handla om EM, men jag kunde inte låta bli att copy/pastea Wikipedias beskrivning av den enarmade BOIS liraren Håkan Söderstjerna.

"Håkan är sedan födseln utrustad med bara en arm, och därmed får han inte kasta inkast".

Är detta svaret på varför han inte nådde till de absoluta europeiska toppskicktet, framförallt, hur bra hade han kunnat bli?

Och hur fan kan en människa vara "utrustad" med bara en arm?

Mycket frågor på en gång. Men det är fortfarande klockrent.

Tack igen
IbraCadabra

Extreme makeover - i bloggtappning

Bloggen går härmed in i en ny fas:
Tema EM Österrike/Schweiz.
25 dagar kvar, sen är det dags. Sverige - Grekland. Nervositeten stiger för varje sekund.
Ovanför ser ni Sveriges spelarbuss. Alla spelarbussar under EM har en text ingraverat på fönstret och i Sveriges fall står det:
Sveriges gäng = Full poäng.
Lite mesigt. Borde varit mer maskulint, spelat på vikingar och på vilka babarer vi är i grunden, typ:
Är det någon som har några frågor,
ta det med Lasse för han är i eld och lågor.
Eller:
Det är ingen idé att stå där och lipa,
för det är Sverige som guldet ska knipa.
Eller:
Vem fan är Charisteas, Torres och Pogrebnyak,
Sverige ryker på axlarna och säger hej då och tack.

Å andra sidan är det inte Sveriges spelarbuss som har sämst motto. Polen är markant sämst med sitt "because only sport and good fun counts!"
Ofta man vinner ett EM på devisen att sport är roligt. Så därför räknar jag bort Polen redan nu.

Dock har Italien den mäktigaste: "The sky is always bluer"

Med de orden avslutar jag dagens inlägg. Men häng med på bloggen för all onödig kuriosa om EM. Inte bara de klassiska "Hur det kommer att gå" eller "Kommer Linderoth tillbaka i tid", utan den meningslösa faktan som nästan inte ens är rolig att veta.
Hur kul låter det inte?!

Tack för mig.
Ibravissimo

Tårarna på stamford bridge

Liverpool har länge legat mig nära hjärtat. Gillat hur deras defensiva totalfotboll utmanövrerat nästan alla topplag i Europa. Hur Gerrard brunnit för klubben och publiken. Ett kokande Ainfield i industristaden Liverpool. Ett Liverpool, som känns nästan som ett Göteborg utanför Sverige.
Chelsea däremot. Ett hatlag, pesten OCH koleran på samma gång. Ett profilsmäckat lag som ändå inte har några profiler alls. Det låter konstigt, men Chelsea har ingen känsla, inget engagemang, allt handlar om titlarna - inte fotbollen. Chelsea - ett lag fyllt av stjärnor som inte lyser. Elller, jo förresten, igår tändes en av dem. Jag målar upp scenariot för er:
1-1 efter full tid. Förlängning, fördel Chelsea. Tio minuter in i första förlängningskvarten gick Ballack(välförtjänt) med huvudet före i gräset och fick med sig - en ovanligt - billig straff.
Fram kliver Lampard.
Tre dagar tidigare gick hans mamma bort. Nu står han på en fotbollsplan och ska skjuta sitt Chelsea till CL final.
Han vill sätta straffen mer än någonsin. Lusten brinner i hans ögon, men han vill inte göra det för sitt Chelsea, inte heller för sig själv eller för 50 000 blåa supportrar på läktaren. Lampard kan bara tänka på en sak - sin mamma.
Missar han - tar karriären slut.
Sätter han - ja, då finns det ingen gräns hur bra han kan bli.
Med landslagströjan på sig hade Lampard missat denna livsavgörande straff 12 gånger av 10. Men i den blå Chelski tröjan missar han aldrig. Även om det är det absolut mest avgörande ögonblicket i hela hans liv.
Lampard VET att han ska sätta den. Han känner det in i själen. Märgbenssäkert rullar han in straffen till höger och i samma stund som han touchar bollen, sliter han av sig sorgbandet och springer ner till hörnflaggan.
Där sitter han, med nerböjt huvud och kysser det svarta bandet passionerat tills tårarna kommer. Tårarna på stamford bridge. I detta livsavgörande ögonblick växte inte bara Lampard för sig själv, utan också i mina ögon. Därför ger jag honom detta. En hyllning till sir Frank Lampard. För det är han faktiskt värd att heta. Sir.
Sir. Lampard.


Tack för det
Jocke