Bättre än en soluppgång på Fiji?

Man kan må bra.
Man kan må kasst.
Det kan kännas underbart.
Det kan kännas hopplöst.
Och så kan en ljummen lördagskväll i juli fullkomligt explodera i ett hav av eufori, allt tack vare en man:
Bruce Springsteen.



Nästan 60, vältränad som en oxe och med en gitarr som enda vapen, trollade han upp 58 000 människor i brygga. Gitarrsolot på Beacause the Night öppnade en ny värld. Allsången i Waiting on a sunny day ställde mina rövhår i givakt. Den magiska spänningen under Drive all night. Twist and Shout - åtta minuter av evig dans - lyfte konserten till nya höjder. Höjder som bara New York, Zizou och en solnedgång på Fiji kan mäta sig med. Det är svårt att sätta ord på det. Går inte att göra konserten rättvisa genom att skriva om den. För ibland är det väl som dom säger:
En konsert med Bruce säger mer än 300 000 ord.

Drive all night

Gästbloggare Jocke Magné: Om avstånd

EM är slut och med det en era av magi och förtrollning. Abstinensen slog hårt, en stenhård lavette rakt över fotbollsnärven. En öppen handflata mot kinden, kontrollerat men ändå knivskarp, som efter bara 3 sekunder förvandlar halva ansiktet till något som skulle kunna vara hämtat från en klitshig julsaga - pulserande rött. Svart kaffe hjälper inte, trodde ett tag att snusen gjorde jobbet - men icke. Rastlös som en säljare utan kunder. Men jag bearbetar, avståndet och distansen till turneringen ökar för varje dag, och därmed avtar min abstinens.
Detta var ett långt j-a intro till vad jag egentligen skulle skriva om; Avstånd.

Varför ska det vara så oerhört svårt att släppa taget. Gå vidare, acceptera situationen. Eller framför allt, varför måste en av de personer man mest av allt vill träffa vara så förbannat långt bort. Nån gång kan väl allt falla på plats. Det spelar ingen roll på vilket sätt Det kan vara en man i hög svart hatt berättar det för mig i kön på Pressbyrån. Bara pusslet läggs. Klart och tydligt, utan att en kantstött hörnbit fattas. Då hade man kunnat sitta där, i en solstol, fötterna i högläge och le från öra till öra. Nöjd med att den sista biten ligger där den ska. Fastlimmad med superlim. Inga avstånd, ingenting. Ett 2000-talets Pangea, fast i pusselversion med en touch av glädje.

Oj, shit detta blev djupt. Nästintill en avgrund. Blir inte något mer sånt här snack. Bara löst kafferepstugg framöver. Eller?! Keep updated.

Om ni har tur kommer kanske en sylvass recension om Bruce spelning. För jag ska dit. Sittplats, brevid scen. Jag och The Boss. Blir inte vassare än så.

Tack för mig
Magné